Anna Haag och Emil Jönsson

Anna: Längdskidåkerska i svenska landslaget. Emil: Världens främsta sprintskidåkare

Anna Haag och Emil Jönsson

Jag, Anna Haag är uppvuxen i skid-och folkmusiktokiga Orsa i Dalarna. Sedan 2006 bor jag i Östersund och mellan åren 2011 till 2015 hade vi en lägenhet i schweiziska Davos där vi tränade inför OS i ryska Sochi 2014 men längtan efter ett eget hus hemmavid blev allt större. Och under hösten 2013 började vi bygga på vårt drömhus på Frösön där vi flyttade in i juli 2014. Och det är numera vårt hem där vi tillbringar så mycket tid vi kan, dock är nog faktiskt reseväskan det ”hem” vi ser mest av under hela året.

Att det skulle bli skidor som barn var inte så konstigt, då det finns en stark tradition av skidåkare i Orsa med bröderna Hassis och Tommy Limby spetsen, för att nämna några. Vi var ett gäng ungdomar, både killar och tjejer, som åkte skidor på vintern och sprang orientering på sommaren. Orienteringen visade ingen större talang för, så den karriären blev kort.

År 2002-2006 gick jag på Mora Skidgymnasium och jag började inse att det var skidåkning jag ville hålla på med. På heltid. Jämt. Under åren i Mora började jag sätta upp en plan för hur jag ville att de närmaste åren skulle se ut. Helt enligt den planen gick flyttlasset till Östersund sommaren 2006. I min drömplanering hade jag också skrivit:

2006-2007 U-landslag, bli uttagen till skandinavisk cup
2007-2008 U-landslag, bli uttagen till världscup
2008-2009 A-landslag, bli uttagen till VM
2009-2010 A-landslag, bli uttagen till OS

Allt jag hade drömt om och skrivit upp fick jag vara med om. Det jag inte hade skrivit ned var dock att jag skulle komma hem med två medaljer i silver från OS i Vancouver 2010. Min pappa hade till och med på skämt sagt ”tar du medalj på OS ska jag ge dig en bil”. Det fick han minsann äta upp! Framgångarna blev omvälvande och trots att jag kom till VM i Lillehammer 2011 med en form som var i parnetet med så ville det sig inte riktigt. Min strävan att nå längre, bli bättre och utvecklas var stark, i efterhand kanske jag skulle säga för stark, och jag blev allt sämre på att lyssna på min egen magkänsla. Ett par ljusglimtar kom här och där de kommande åren och OS guldet i Socchi är en historia för sig själv. En dag där jag fick uppleva hela känslospektrat, där jag var så missnöjd med min egen prestation men så otroligt glad för att jag var en del i det svenska laget som skrev historia där och då.

Efter den säsongen växte min motivation, jag ville tillbaka till toppen och inför VM i Falun började äntligen bitarna falla på plats igen. Tyvärr fick jag influensan en vecka före första starten på VM och hela VM kom att handla om att komma tillbaka fortast möjliga. Tillslut stod jag i alla fall på startlinjen på 30 km masstart, den tävlingen jag haft som mål under hela året. Med en vilja av stål och med alla timmar jag förberett mig inför detta lopp öppnade jag som jag hade planerat. Men sjukdomen hade satt sina spår och efter halva loppet tog krafterna slut. Jag åkte dock in på en 14e plats och efter att ha smält besvikelsen, tog jag med mig hur mycket en bra förberedelse gör. Även den mentala! Utan den, hade jag inte ens stått på startlinjen. Och sakta men säkert börjar jag förstå vad mycket erfarenheter min karriär har givit mig. Något jag nu ska skörda frukten av. Säsongen 2015/2016 var ett mellanår med mycket träning och andra utmaningar för att förbereda mig inför de kommande tre mästerskapsåren. Först ut är VM i Lathi i februari 2017, följt av OS i Peyongchang 2018 och VM i österrikiska Seefelt 2019. Jag hoppas ni vill följa mer på vår spännande resa runt om i världen med drömmar av guld och en målmedvetenhet som starkaste järn. Häng med!

Årsundagrabb är något jag Emil Jönsson alltid varit. Född och uppvuxen i det lilla samhället vid Storsjöns ena ände. Lite komiskt är det att jag numera, sedan 2006, bor vid en annan ”Storsjön”, nämligen den i Jämtland och närmare bestämt Östersund.

Ända fram till 16 år, var det fotboll och orientering som gällde sommartid och skidor på vintern. Vi var ett helt gäng som gjorde så, och roligare barndom kan jag nog inte önska mig.

Länge stod jag i valet och kvalet mellan fotboll och skidor. Men det som tillslut gjorde att jag valde skidor, var det att skidor är just en individuell sport. I fotboll kunde jag ibland känna att jag gjort allt som stått i min makt för att vi skulle spela en bra match, ändå förlorade vi med 0-6. I skidorna var det bara upp till mig. Det var ingen annan som varken kunde hjälpa eller förstöra för mig. Allt var upp till mig. Och som den tävlingsmänniska jag är, passade det mig perfekt!

Efter skidgymnasium i Mora och en kort sejour i Borlänge (Falun-Borlänge Skidhögskola) valde jag att flytta dit alla skidåkare vallfärdade, till vintern och till Östersund. Och där har jag blivit kvar. De långa vintrarna och alla skidåkare som finns där, har gjort att för mig finns det inget bättre ställe att bo på i Sverige. Dock valde jag och Anna att 2011 skaffa en lägenhet i schweiziska Davos, för att ta vår skidåkning ännu ett snäpp och förbereda oss inför OS i Socchi som gick på samma höga höjd, dvs. 1550 meter över havet, som Davos.

Med facit i hand kan vi väl konstatera att det beslutet gav bra utdelning; två bronsmedaljer i sprint. En individuell och en tillsammans med Teodor Peterson.